Vi vann
För fem år sedan träffade jag en liten nyfödd pojke. Han låg bredvid sin mamma, som han var väldigt lik. Han var så söt. Han låg där som vilket litet nyfött barn som helst. Nästan. För barnet andades inte. Han skrek inte. Han rörde inte på sig. Det mest öronbedövande ljudet som finns är ett dött barns tystnad. Min syster Charlotte fick aldrig lära känna varken vår mamma eller sitt första barn.
Igår, när jag körde runt i en garagekarusell och tänkte på hur kul jag tyckte det var att åka garagekarusell när jag var liten, ringer Charlotte. "Vi vann", säger hon i min spruckna Iphone. Jag stannar bilen vid kanten där karusellen tar slut. Bilarna bakom undrade nog vad jag sysslade med, men körde om. Denna typ av "Vi vann" är inte någon sidledes John Travolta dans Dobidobidoa, det är en "Vi vann" stirra ut genom rutan en stund in i den grå garagekarusellbetongen. Jag försöker låta glad och vara nöjd för hennes skull, för att hon vann. Kanske kan jag känna tacksamhet för att hon tilläts vinna och att hon så får känna närhet och för att hon får ta med två späda storasystrar som kan lägga blommor på en liten änglagrav. Men även tacksamheten är tacksamhet i tragik med underliggande svidande hals och ångest. På något sätt finns det ingenting kring ett dött barn som kan vara lyckligt eller glatt.
Min mamma är så stark,det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.
Lotta liten, utklädd och modellad av mig. Då var hon så nöjd.
